Le Corbusier, förebild för många arkitekter. Foto:Jenny Åkesson
Överallt i Sverige ropar allt fler människor med allt högre röster efter en ökad stadsmässighet i byggandet. En levande stad. En stad som är trivsam att leva i, men också att titta på. Och i snart sagt varenda planprogram är det just det stadsmässiga man eftersträvar. Med den klassiska europeiska staden som förebild. Det kan knappast ha undgått någon. Ändå ser vi så litet av det idag. Vad kan det bero på? Jag har en teori.
Hur paradoxalt det än kan låta så förefaller det som om just de som bygger staden, dvs arkitekterna själva, är de riktigt stora bromsklossarna och bakåtsträvarna. När alla andra vill gå framåt och bygga nya, levande stadsdelar med en arkitektur inspirerad av den klassiska europeiska staden, hänger arkitektkåren krampaktigt kvar vid sitt gamla modernisttänkande och sin allt mer idéfattiga så kallade nyfunkisarkitektur. Varför, måste man fråga sig?
Har de missat att dagens stadsbor inte längre efterfrågar den typen av arkitektur? Eller struntar de helt i att lyssna på kunderna? De som ska bo i husen och leva i miljöerna. Eller beror det kanske helt enkelt på att de inte kan rita något annat?
Funktionsuppdelad stad och fyrkantiga lådor kräver ju knappast någon större grad av klassisk arkitekturskolning för att rita. Funktionsintegrerad stad med klassiska fasader kräver dock åtskilligt mer av den varan. Jämför för enkelhetens skull med en salladskock. Vem som helst kan ju skära grönsaker i bitar och lägga varje sort på var sitt fat. Men att blanda ingredienserna till något som smakar bra och ser aptitretande ut. Det kräver åtskilligt större kunskaper. Och där förefaller kunskapen hos våra svenska arkitekter i allt för hög grad tyvärr lysa med sin frånvaro.
Sannolikt beror detta i så fall på att de inte alls skolats i den klassiska arkitekturens formspråk under sin utbildning. Tänker man efter så såg man det faktiskt redan under 1980-talet då den första vågen av intresse för hus i mer klassisk stil kom. De hus som då lämnade ritborden var i sanning ingen vacker syn. Pastisch är inget vi ska ägna oss åt. Det är fult. Försvarade arkitekterna sig med. Titta bara. Jojo. Sanningen var naturligvis en annan. De behärskar inte den klassiska arkitekturens formspråk. Det var därför resultatet blev som det blev. Åtminstone om min teori stämmer.
Jag klandrar dem i så fall inte för det. Även om det då hade varit klädsamt av dem att erkänna det. De är barn av funkiseran. Eran då det klassiska var förgånget. Då det ämnet försvann från schemat på arkitektskolorna. Så egentligen är det ju skolornas fel. Inte arkitekternas. Men nu får just de hur som helst ta smällen. De får naturligtvis fullkomlig panik när kunderna nu helt plötsligt ånyo börjar efterfråga hus i klassisk europeisk stil. Det är ju de som ska vara experterna. Arkitekterna. De ska ju veta bäst. Det ska ju kunna det här.
Men det kunderna nu efterfrågar har merparten av dagens arkitekter aldrig fått lära sig. De behärskar det inte. Men det vill de inte ens själva erkänna, eller riktigt förstå. Det skulle ju vara en oerhörd nesa för ett skrå med så hög svansföring. Så istället kränger de sig krampartat och paniskt fast vid det enda de kan, avskalad funkis i pastischvariant, s k nyfunkis. Och omger sig ängsligt med de gamla dammiga klichéer de alla fått lära sig att rabbla utantill på arkitektskolan. Utsidan ska spegla insidan. Dekor som inte fyller en funktion är oärlig. Ni har hört det förut. Det är nästan lite gripande.
Det är liksom som att de inte vill förstå att den arkitekturen är på väg att vara passé. Den sjunger på sista versen. Tåget är på väg att lämna perrongen och de står där utan biljett med panik i blicken. Ganska sorgligt egentligen. Mest för dem själva. Men också för kunderna. För alla som efterfrågar den nya staden. Det finns ingen som kan hantverket längre. För det är ju det arkitektur är. Ett hantverk.
Nu vet jag ju inte detta med säkerhet. Det är ju som sagt bara en teori. Men läser man på bloggar och pratar med folk från universitetsvärlden så kan man dock se att dagens unga arkitekter, de som fortfarande studerar, idag i allt högre grad uttrycker en uttalad önskan efter att få lära sig mer om den klassiska arkitekturens formspråk. En förändring är på gång, sa en idag pensionerad kvinnlig arkitekturprofessor som jag pratade med här om dagen när jag förde ämnet på tal. Vilket faktiskt isåfall tyder på att min teori innehåller ett och annat korn av sanning.
Gör den det så hoppas jag att förändringen kommer fort. Att arkitekturskolorna snabbt återinför en rejäl duvning i den klassiska arkitekturens formspråk på schemat. Men jag lider i så fall samtidigt med alla de arkitekter som idag står där utan denna kunskap. Kanske är det dags för en ny runda i skolbänken? I och för sig inget att gråta över. Den klassiska arkitekturens formspråk verkar onekligen vara oerhört spännande. Och det är ju trots allt ganska kul att gå i skolan. Så misströsta inte.
Jag tror att ni kommer att älska det 
Läs också Hjälp, jag blir skolad av modernister! från bloggen Betongelit, samt se intervjun med tyske stjärnarkitekten Hans Kollhoff på Axess TV.
0 svar so far ↓
Det finns inga kommentarer än...Sparka igång saker genom att fylla i formuläret nedan.