Fyrtornet på Amerikaplatsen i Köpenhamn

Jag ger inte mycket för de rätlinjiga och avskalade boxar till hus som arkitektfirmor i Sverige, men även i övriga världen, spottar ur sig på löpande band. Men, då och då dyker det upp ett och annat projekt som trots sin relativa boxighet och rätlinjighet ändå sticker ut ur mängden på ett positivt sätt.

Fyrtornet på Amerikaplatsen i Köpenhamn, ritat av arkitekterna Lundgaard & Tranberg och byggt av NCC, är i mina ögon ett sådant exempel. Visst är det, i likhet med alla sina nutida syskon, allt för fyrkantigt och lådartat. Och visst ser det ur vissa vinklar bara ut som en fattig förort. Men. Ändå. Det har något. En sorts lekfullhet. Som får det att sticka ut ur mängden av urtråkiga idélösa copycatsyskon.

De rikt använda och varierade burspråken gör fasaden fantasifull och levande. Och de många trädäckade uteplatserna, bland annat uppe på taken på penthousevåningarna känns uppfriskande och livsbejakande.

Och valet av ett enda gemensamt fasadmaterial, skiffer, ger en organisk och gedigen kvalitetskänsla åt bygget. Något som får det att sticka ut på ett uppfriskande sätt i dessa enstegstätade lågkvalitetstider.

Ska man anmärka på något så är de kanske just den avskalade boxigheten. För den är slående även i detta projekt. Dessutom saknar jag, i detta liksom på i stort sett alla moderna byggprojekt, en särskiljande och bättre genomarbetad bottenvåning, som på ett bättre och mer naturligt sätt markerar fastighetens bas och ansluter till markplanet. På samma sätt som man gjorde i stenstaden. Bottenplanets utformning blir ju en del av det offentliga rummet och kräver därför en annan typ av detaljomsorg än den övriga fasaden.

Och…en parentes kanske…men ändå….vart tar regnvattnet vägen?

Läs mer om Fyrtornet, eller Fyrtårnet som det kallas på danska, här.