I ett inlägg på stadsmiljödebattören Johannes Åsbergs relativt nylanserade YIMBY Göteborg, systersajt till YIMBY Stockholm, hittar jag en länk till en video på Youtube där arkitekten Andres Duany, en av förgrundsgestalterna inom den sk nyurbanismen, i ett föredrag i San Antonio 1991 berättar om den moderna trafikplaneringens tillkortakommanden. Mycket tänkvärt och dessutom underhållande.

Videoklippet, som är en del av ett längre föredrag på ämnet nyurbanism som i sin helhet finns att se direkt via Youtube (uppdelat i nio videoklipp), är en bra inkörsport för dig som är intresserad av nyrbanism och modern stadplanering. Då de dessutom är underhållande så kan de vara ett bra sätt att kombinera nytta med nöje en regnig sommardag.

Andres Duany och hans fru Elisabeth Plater-Zyberk driver idag arkitektbyrån DPZ och tilldelades nyligen det prestigefyllda internationella arkitekturpriset 2008 Notre Dame Richard Driehaus Prize.

Jag ger inte mycket för de rätlinjiga och avskalade boxar till hus som arkitektfirmor i Sverige, men även i övriga världen, spottar ur sig på löpande band. Men, då och då dyker det upp ett och annat projekt som trots sin relativa boxighet och rätlinjighet ändå sticker ut ur mängden på ett positivt sätt.

Fyrtornet på Amerikaplatsen i Köpenhamn, ritat av arkitekterna Lundgaard & Tranberg och byggt av NCC, är i mina ögon ett sådant exempel. Visst är det, i likhet med alla sina nutida syskon, allt för fyrkantigt och lådartat. Och visst ser det ur vissa vinklar bara ut som en fattig förort. Men. Ändå. Det har något. En sorts lekfullhet. Som får det att sticka ut ur mängden av urtråkiga idélösa copycatsyskon.

De rikt använda och varierade burspråken gör fasaden fantasifull och levande. Och de många trädäckade uteplatserna, bland annat uppe på taken på penthousevåningarna känns uppfriskande och livsbejakande.

Och valet av ett enda gemensamt fasadmaterial, skiffer, ger en organisk och gedigen kvalitetskänsla åt bygget. Något som får det att sticka ut på ett uppfriskande sätt i dessa enstegstätade lågkvalitetstider.

Ska man anmärka på något så är de kanske just den avskalade boxigheten. För den är slående även i detta projekt. Dessutom saknar jag, i detta liksom på i stort sett alla moderna byggprojekt, en särskiljande och bättre genomarbetad bottenvåning, som på ett bättre och mer naturligt sätt markerar fastighetens bas och ansluter till markplanet. På samma sätt som man gjorde i stenstaden. Bottenplanets utformning blir ju en del av det offentliga rummet och kräver därför en annan typ av detaljomsorg än den övriga fasaden.

Och…en parentes kanske…men ändå….vart tar regnvattnet vägen?

Läs mer om Fyrtornet, eller Fyrtårnet som det kallas på danska, här.

Jag upphör aldrig att förvånas, och förfäras, över vad dagens arkitekter och byggföretag producerar. I stad efter stad och område efter område rullar de ut bombmattor av arkitektur som är så idéfattig och billig att jag skäms över att leva i en tid då sådant tillåts uppföras.

Exemplen på bilderna hittar jag på Svensk Fastighetsförmedling och de kommer från ett område som heter Loftahammar i Kalmar Kommun. Det är en serie bostadsrättshus på vardera 76 kvm som säljs för 800.000 kronor med en månatlig avgift på 3.600 kr. Husen och området som helhet är en sällsynt sorglig syn. I mina ögon ser det närmast ut som en uppställningsplats för baracker. Ett gäng billiga fågelholkar uppställda bredvid varandra.

En snabb sökning på nätet ger mig mer info om husen. Det visar sig att de tillhör en bostadsrättsförening som heter Tångered 1, och att de är ritade av Fransson Wreland Arkitektkontor, ett kontor som av tidningen Wallpaper listades som ett av världens tre mest intressanta arkitektkontor under 2007.

Vad är det egentligen som pågår i arkitekturvärlden? Driver de med oss? Vem vill bo så här? Inte jag i alla fall.