”Svensson på taket”, stadsmiljö i Varberg signerad Radar Arkitekter.
Titta mamma vad jag har gjort. En stad! Fyrkantiga lådor med fyrkantiga fönster och platta tak. Raka streck och vassa kanter. Och fönstren placerade litet hipp som happ. Charmigt som bara den om det var gjort av ens tvåårige son eller dotter. Men ofattbart sorgligt om det är gjort av vuxna människor som kallar sig arkitekter.
Nyfunkisen visar på bilderna ovan sitt i mina ögon allra sitt fulaste och fattigaste tryne. Och prisbelönas för det! Jodå. Ni läste rätt. Miljön ovan är ritad av Göteborgsbaserade arkitektbyrån Radar, kallas för ”svensson på taket” och föreställer en tänkt utbyggnad av Varbergs Centrum, och belönades enligt uppgift på byråns egen hemsida med ett hedersomnämnande i den internationella arkitekturtävlingen European 8.
Driver de med oss? Eller förstår de helt enkelt inte bättre? Vad är det egentligen som pågår i lektionssalarna på arkitektskolorna? Den här sortens arkitektur kan ett spädbarn rita. Till det krävs ingen utbildning. Det är fattigt, idélöst och sorgligt. Vill ni ha den här typen av hus, så rita dem för all del och bo i dem själva. Någonstans långt borta från stadskärnorna. För ingen annan än ni själva vill ha dessa själslösa och andefattiga lådor.
Lika mycket som jag älskar ett välritat funkishus från 1940-talet med pikant formkänsla i de sparmakade detaljerna, lika mycket fullkomligen föraktar jag dessa fantasilösa skapelser. Varför de över huvud taget lämnar ritborden kan jag inte förstå. Sorry Radargänget, jag förstår att ni tycker helt annorlunda, men i mina ögon är det här absurt idéfattigt.
Kategorier: arkitektur · stadsplanering
Tyske stjärnarkitekten Hans Kollhoff intervjuas i Axess TV.
–Arkitektur har blivit konst. När studenterna börjar på högskolan idag känner de sig redan från första terminen som konstnärer. Arkitektur är inte längre ett yrke, en tradition. Arkitektur är inte att bygga vidare på tidigare generationers kunskaper. Det är något man tänker ut. Arkitektur är vad individen tänker ut på egen hand. Ur det kommer naturligtvis ingen stad.
Så säger den tyske stjärnarkitekten och arkitekturprofessorn Hans Kollhoff i en mycket intressant tv-intervju i nätbaserade svenska tevekanalen Axess. Kollhoff är starkt kritisk till efterkrigstidens stadsbyggnadskonst. Arkitektens yrke har, menar han, gått från att vara ett yrke till att vara ett slags pseudokonstnärsskap, där storstadens viktigaste gemensamma utrymmen får lida pin för enskilda individers hävdelsebehov. Kollhoff har de senaste åren varit anlitad för en rad stora stadsmiljöprojekt, där uppdraget handlat om att återge städer och stadsdelar den själ de berövats genom okänsliga rivningar och nybyggen.
Kollhoffs arbetsmetod kallas ibland för ”stadsreparering”, men själv föredrar han att kalla den ”vidarebyggande”. I grunden handlar det om att bygga vidare enligt det traditionella stadsbyggnadssätt som utvecklats fram till modernismens intåg på 1930-talet. I arbetet jobbar Kolhoff utifrån gamla foton på hur platsen såg ut före de radikala förändringarna, och bygger vidare utifrån detta, för att skapa en känsla av kontinuitet och begriplighet i miljön.
Kategorier: arkitektur · stadsplanering
Segregationen i städernas bostadsområden ökar. Hur man bygger skulle kunna påverka utvecklingen. Men få makthavare bryr sig om det. Det hävdar arkitekten Kjell Forshed, som varit med om att bygga 15 000 bostäder under sina 40 år i branschen.
– Politikerna backar. Jag tror att det handlar om låg ambitionsnivå och kanske också ointresse, säger Kjell Forshed i en artikel i tidningen Metros nätupplaga.
Ett färskt exempel är den lilla förorten Fagersjö vid sjön Magelungen i södra Stockholm. Trots att miljonprogramsförortens föreningar protesterade och ett upprop skickades till Stockholms stad valde kommunen att satsa på fler höghus.
– Makthavarnas ointresse för att bygga mer blandat beror på att man är glad åt att det byggs över huvud taget, menar Kjell Forshed, som nyligen talade på seminariet ”Byggandets pris” på ABF i Stockholm.
– Man pratar mycket om den goda staden. Men det blir oftast villastäder för sig, hyreshus för sig och affärer för sig. Ingen tar ansvar för helheten.
Illustration: Hustyper från Lomma Hamn.
Det enda som hjälper är när någon politiker eller tjänsteman verkligen slåss för det vackra. Nyligen hände det i Lomma utanför Malmö.
– Här brann stadsbyggnadsdirektören. Hon gav sig inte. Hon uppvaktade politikerna om att det är viktigt att bygga integrerat och attraktivt. Och det gör man nu. I Lomma glömmer man inte skönheten, avslutar Kjell Forshed.
Så rätt, så rätt. Tilläggas bör dock att Lomma Hamn ritats av bland andra Forsheds egen arkitektbyrå Brunnberg & Forshed.
Kategorier: arkitektur · stadsplanering
