Tänkvärda tankar om modern stadsplanering med nyurbanisten och arkitekten Andres Duany

I ett inlägg på stadsmiljödebattören Johannes Åsbergs relativt nylanserade YIMBY Göteborg, systersajt till YIMBY Stockholm, hittar jag en länk till en video på Youtube där arkitekten Andres Duany, en av förgrundsgestalterna inom den sk nyurbanismen, i ett föredrag i San Antonio 1991 berättar om den moderna trafikplaneringens tillkortakommanden. Mycket tänkvärt och dessutom underhållande.

Videoklippet, som är en del av ett längre föredrag på ämnet nyurbanism som i sin helhet finns att se direkt via Youtube (uppdelat i nio videoklipp), är en bra inkörsport för dig som är intresserad av nyrbanism och modern stadplanering. Då de dessutom är underhållande så kan de vara ett bra sätt att kombinera nytta med nöje en regnig sommardag.

Andres Duany och hans fru Elisabeth Plater-Zyberk driver idag arkitektbyrån DPZ och tilldelades nyligen det prestigefyllda internationella arkitekturpriset 2008 Notre Dame Richard Driehaus Prize.

Fyrtornet på Amerikaplatsen i Köpenhamn

Jag ger inte mycket för de rätlinjiga och avskalade boxar till hus som arkitektfirmor i Sverige, men även i övriga världen, spottar ur sig på löpande band. Men, då och då dyker det upp ett och annat projekt som trots sin relativa boxighet och rätlinjighet ändå sticker ut ur mängden på ett positivt sätt.

Fyrtornet på Amerikaplatsen i Köpenhamn, ritat av arkitekterna Lundgaard & Tranberg och byggt av NCC, är i mina ögon ett sådant exempel. Visst är det, i likhet med alla sina nutida syskon, allt för fyrkantigt och lådartat. Och visst ser det ur vissa vinklar bara ut som en fattig förort. Men. Ändå. Det har något. En sorts lekfullhet. Som får det att sticka ut ur mängden av urtråkiga idélösa copycatsyskon.

De rikt använda och varierade burspråken gör fasaden fantasifull och levande. Och de många trädäckade uteplatserna, bland annat uppe på taken på penthousevåningarna känns uppfriskande och livsbejakande.

Och valet av ett enda gemensamt fasadmaterial, skiffer, ger en organisk och gedigen kvalitetskänsla åt bygget. Något som får det att sticka ut på ett uppfriskande sätt i dessa enstegstätade lågkvalitetstider.

Ska man anmärka på något så är de kanske just den avskalade boxigheten. För den är slående även i detta projekt. Dessutom saknar jag, i detta liksom på i stort sett alla moderna byggprojekt, en särskiljande och bättre genomarbetad bottenvåning, som på ett bättre och mer naturligt sätt markerar fastighetens bas och ansluter till markplanet. På samma sätt som man gjorde i stenstaden. Bottenplanets utformning blir ju en del av det offentliga rummet och kräver därför en annan typ av detaljomsorg än den övriga fasaden.

Och…en parentes kanske…men ändå….vart tar regnvattnet vägen?

Läs mer om Fyrtornet, eller Fyrtårnet som det kallas på danska, här.

Barackarkitektur till salu

Jag upphör aldrig att förvånas, och förfäras, över vad dagens arkitekter och byggföretag producerar. I stad efter stad och område efter område rullar de ut bombmattor av arkitektur som är så idéfattig och billig att jag skäms över att leva i en tid då sådant tillåts uppföras.

Exemplen på bilderna hittar jag på Svensk Fastighetsförmedling och de kommer från ett område som heter Loftahammar i Kalmar Kommun. Det är en serie bostadsrättshus på vardera 76 kvm som säljs för 800.000 kronor med en månatlig avgift på 3.600 kr. Husen och området som helhet är en sällsynt sorglig syn. I mina ögon ser det närmast ut som en uppställningsplats för baracker. Ett gäng billiga fågelholkar uppställda bredvid varandra.

En snabb sökning på nätet ger mig mer info om husen. Det visar sig att de tillhör en bostadsrättsförening som heter Tångered 1, och att de är ritade av Fransson Wreland Arkitektkontor, ett kontor som av tidningen Wallpaper listades som ett av världens tre mest intressanta arkitektkontor under 2007.

Vad är det egentligen som pågår i arkitekturvärlden? Driver de med oss? Vem vill bo så här? Inte jag i alla fall.

Gissa rätt och vinn en trisslott. Var bor arkitekten?

Bilden kommer från ett nyanlagt område vid kusten i Karlshamn. En serie parhusvillor och parkeringsgarage utslängda lite hipp som happ på en gräsplätt tillsammans med ett knubbigt punkthus i fyra våningar och…döm om min förvåning…en indragen kungsvåning. Sterilt, avskalat och föga anpassat varken till miljön eller den lokala byggnadstraditionen. Men…. Arkitekten som ritat området bor faktiskt för ovanlighetens skull själv i ett av husen på bilden. Gissa vilket? Den som först ger det rätta svaret vinner en trisslott.

Visdomsord om stadsplaneringens dilemma……

”Att ansvaret fördelas på många, har den livligt uppskattade fördelen att det då inte kan utkrävas av någon”

Nu vaknar Europa. Och börjar sin största arkitektoniska förändring sedan boulevardsystemets dagar.


Historisk byggnad i Berlin som rekonstruerats efter originalet.

En våg av ”rekonstruktivistiska” arkitekturprojekt går genom Europa, läser jag i ett inlägg på den intressanta och välskrivna bloggen Stadskultur, skriven av en samling forskare, arkitekter och entusiaster med staden som gemensamt intresse. I södra England tas glåmiga 60-talsbyggnader bort och ersätts med korsvirkeshus och nygeorgianska town houses. I norra Italien går rivningskulan genom efterkrigstidens groteska betongsuggor och här rekonstrueras istället klassiska byggnader som smälter in i den övriga stadsbebyggelsen. Och över hela det upplysta Tyskland talas idag om restaurering och rekonstruktion av städerna som försvann.

Och det är inget disneymässigt kulissbygge som utförs, fortsätter skribenten, nej, såväl stenhuggare som barockexperter och ingenjörer arbetar intensivt med att införliva den traditionella formen i vår tids byggnadsmetoder: en modern stålbetongstomme integreras med metertjocka tegelmurar, som putsas och förses med de skulpturala fasadelementen.

Nu vaknar Europa. Och börjar sin största arkitektoniska förändring sedan boulevardsystemets dagar. Rekonstruktivismen. Läkningen av eftermodernistiskt såriga städer, avslutar skribenten på Stadskultur.

Det låter hoppfullt i mina ögon. Och jag kan konstatera att det faktiskt finns arkitekter som inte bara behärskar den klassiska arkitekturens formspråk, utan också förmår förnya och utveckla det med hjälp av modern byggteknik, samt moderna material och metoder. Åtminstone ute i Europa. Men förhoppningsvis också i Sverige.

Den tyske stjärnarkitekten och arkitekturprofessorn Hans Kollhoff talade nyligen om detta ämne i en mycket sevärd intervju på nätbaserade tevekanalen Axess. Kollhoff, som är flitigt anlitad som modern stadsplanerare, kallar sitt arbetssätt för ”weiterbauen” – dvs bygga vidare. Kollhoff återknyter till det sätt som städerna byggdes fram till modernismens ideologiska planeringsideal slog sönder den traditionella, ofta lokalt präglade hantverkstraditionen. Hans ambition är att genom detta återge städerna sin själ och sin värdighet.

Leve staden. Leve den. Eller……?

I eftermiddags hade jag ett intressant och lärorikt möte med en av Karlstads mest erfarna och idag verksamma stadsbyggnadsarkitekter. Ett möte som gav mig några ytterligare pusselbitar kring frågan varför man inte bygger mer stadsmässigt.

Den bild som i mina ögon framträder här är att stadsplanerarna i grunden inte längre tror på en stadsmässighet med offentliga lokaler i bottenvåningarna. Möjligtvis en enstaka lokal här och där, men inte i den omfattning som förr i tiden. Den tiden är förbi hävdar man, då staden byggdes på det sättet. Det finns inget utrymme för en massa småbutiker. Nu tar man bilen och handlar allt på stora shoppingcenters. Och jag undrar – är det verkligen så?

–Vi får ingen som vill bygga med butikslokaler i bottenvåningarna längre, eftersom man hävdar att det inte finns någon efterfrågan på sådana. Vill du åtgärda det problemet så tror jag att det är till byggbolagen du måste vända dig, fick jag som råd.

Kan det verkligen vara så att den tiden är förbi? Att visionen om stadsmässighet är en orealistisk romantisk dröm. Jag har svårt att tro det. Men frågan måste naturligtvis utredas och besvaras.

Att det kan vara svårt att åstadkomma stadsmässighet i områden som ligger långt från den befintliga citykärnan, det har jag full förståelse för. Typ Hammarby Sjöstad, eller för all del Jakriborg. Det är i alla fall en större utmaning. Och tar längre tid. En absolut förutsättning för stadsmässighet är ju en stor tillgång på människor.

Men i många fall pratar vi ju här om stora, attraktiva, vattennära områden i direkt anslutning till den befintliga staden. Borde det inte vara möjligt att åstadkomma levande stad här? Jag tycker ju det, men jag är ju allt annat än expert på området.

En sak tycker jag dock är ganska uppenbar. Om man inte bygger stadsmässigt, dvs med mer än 85-90% offentliga lokaler i bottenvåningarna, inte ägnar det offentliga rummet med trottoarer, torg och grönytor, stor omsorg, och inte bereder plats åt offentliga byggnader som bibliotek, konserthus och skolor – då ser man redan från start till att det aldrig någonsin blir levande stad.

Gör man däremot det i dessa områden, så tycker jag onekligen att möjligheten borde finnas. Lokalerna fylls säkert inte på en gång, utan det kommer att ta ett tag innan den nya stadsdelen är fullt utbyggd och har hittat sin funktion. Kanske får man finna sig i att vissa lokaler får hyras ut till andra användningar eller till lägre hyror de första åren. Det är säkert ett pris man får betala på kort sikt för att långsiktigt kunna bygga stad. Å andra sidan är det ju extremt lönsamt att bygga bostäder i dessa lägen. Så som helhet borde kalkylen ändå gå att räkna hem. Om nu huset som helhet byggs av en och samma investerare vill säga. Gungor och karuseller typ.

Beslutet huruvida det är möjligt att bygga stad, och om det verkligen är det man vill göra, måste man ta redan innan man startar. Här bygger vi stad. Framtidens stad. Sedan gäller det att vara målmedveten genom hela processen, ha mod och inte tumma på kraven.

Då tror jag att det kan vara möjligt att bygga stad även idag. Men jag är inte säker. Är det inte möjligt så är ju diskussionen inne på fel spår. Då kan vi ju ägna vår energi åt annat.

Frågan är vem man kan vända sig till för att komma till klarhet i en sådan fråga?

PS. Läs om samma debatt på stadsmiljöbloggen Betongelit. DS