Tänkvärda tankar om modern stadsplanering med nyurbanisten och arkitekten Andres Duany

I ett inlägg på stadsmiljödebattören Johannes Åsbergs relativt nylanserade YIMBY Göteborg, systersajt till YIMBY Stockholm, hittar jag en länk till en video på Youtube där arkitekten Andres Duany, en av förgrundsgestalterna inom den sk nyurbanismen, i ett föredrag i San Antonio 1991 berättar om den moderna trafikplaneringens tillkortakommanden. Mycket tänkvärt och dessutom underhållande.

Videoklippet, som är en del av ett längre föredrag på ämnet nyurbanism som i sin helhet finns att se direkt via Youtube (uppdelat i nio videoklipp), är en bra inkörsport för dig som är intresserad av nyrbanism och modern stadplanering. Då de dessutom är underhållande så kan de vara ett bra sätt att kombinera nytta med nöje en regnig sommardag.

Andres Duany och hans fru Elisabeth Plater-Zyberk driver idag arkitektbyrån DPZ och tilldelades nyligen det prestigefyllda internationella arkitekturpriset 2008 Notre Dame Richard Driehaus Prize.

Fyrtornet på Amerikaplatsen i Köpenhamn

Jag ger inte mycket för de rätlinjiga och avskalade boxar till hus som arkitektfirmor i Sverige, men även i övriga världen, spottar ur sig på löpande band. Men, då och då dyker det upp ett och annat projekt som trots sin relativa boxighet och rätlinjighet ändå sticker ut ur mängden på ett positivt sätt.

Fyrtornet på Amerikaplatsen i Köpenhamn, ritat av arkitekterna Lundgaard & Tranberg och byggt av NCC, är i mina ögon ett sådant exempel. Visst är det, i likhet med alla sina nutida syskon, allt för fyrkantigt och lådartat. Och visst ser det ur vissa vinklar bara ut som en fattig förort. Men. Ändå. Det har något. En sorts lekfullhet. Som får det att sticka ut ur mängden av urtråkiga idélösa copycatsyskon.

De rikt använda och varierade burspråken gör fasaden fantasifull och levande. Och de många trädäckade uteplatserna, bland annat uppe på taken på penthousevåningarna känns uppfriskande och livsbejakande.

Och valet av ett enda gemensamt fasadmaterial, skiffer, ger en organisk och gedigen kvalitetskänsla åt bygget. Något som får det att sticka ut på ett uppfriskande sätt i dessa enstegstätade lågkvalitetstider.

Ska man anmärka på något så är de kanske just den avskalade boxigheten. För den är slående även i detta projekt. Dessutom saknar jag, i detta liksom på i stort sett alla moderna byggprojekt, en särskiljande och bättre genomarbetad bottenvåning, som på ett bättre och mer naturligt sätt markerar fastighetens bas och ansluter till markplanet. På samma sätt som man gjorde i stenstaden. Bottenplanets utformning blir ju en del av det offentliga rummet och kräver därför en annan typ av detaljomsorg än den övriga fasaden.

Och…en parentes kanske…men ändå….vart tar regnvattnet vägen?

Läs mer om Fyrtornet, eller Fyrtårnet som det kallas på danska, här.

Barackarkitektur till salu

Jag upphör aldrig att förvånas, och förfäras, över vad dagens arkitekter och byggföretag producerar. I stad efter stad och område efter område rullar de ut bombmattor av arkitektur som är så idéfattig och billig att jag skäms över att leva i en tid då sådant tillåts uppföras.

Exemplen på bilderna hittar jag på Svensk Fastighetsförmedling och de kommer från ett område som heter Loftahammar i Kalmar Kommun. Det är en serie bostadsrättshus på vardera 76 kvm som säljs för 800.000 kronor med en månatlig avgift på 3.600 kr. Husen och området som helhet är en sällsynt sorglig syn. I mina ögon ser det närmast ut som en uppställningsplats för baracker. Ett gäng billiga fågelholkar uppställda bredvid varandra.

En snabb sökning på nätet ger mig mer info om husen. Det visar sig att de tillhör en bostadsrättsförening som heter Tångered 1, och att de är ritade av Fransson Wreland Arkitektkontor, ett kontor som av tidningen Wallpaper listades som ett av världens tre mest intressanta arkitektkontor under 2007.

Vad är det egentligen som pågår i arkitekturvärlden? Driver de med oss? Vem vill bo så här? Inte jag i alla fall.

Gissa rätt och vinn en trisslott. Var bor arkitekten?

Bilden kommer från ett nyanlagt område vid kusten i Karlshamn. En serie parhusvillor och parkeringsgarage utslängda lite hipp som happ på en gräsplätt tillsammans med ett knubbigt punkthus i fyra våningar och…döm om min förvåning…en indragen kungsvåning. Sterilt, avskalat och föga anpassat varken till miljön eller den lokala byggnadstraditionen. Men…. Arkitekten som ritat området bor faktiskt för ovanlighetens skull själv i ett av husen på bilden. Gissa vilket? Den som först ger det rätta svaret vinner en trisslott.

Visdomsord om stadsplaneringens dilemma……

”Att ansvaret fördelas på många, har den livligt uppskattade fördelen att det då inte kan utkrävas av någon”

Nu vaknar Europa. Och börjar sin största arkitektoniska förändring sedan boulevardsystemets dagar.

Historisk byggnad i Berlin som rekonstruerats efter originalet.

En våg av ”rekonstruktivistiska” arkitekturprojekt går genom Europa, läser jag i ett inlägg på den intressanta och välskrivna bloggen Stadskultur, skriven av en samling forskare, arkitekter och entusiaster med staden som gemensamt intresse. I södra England tas glåmiga 60-talsbyggnader bort och ersätts med korsvirkeshus och nygeorgianska town houses. I norra Italien går rivningskulan genom efterkrigstidens groteska betongsuggor och här rekonstrueras istället klassiska byggnader som smälter in i den övriga stadsbebyggelsen. Och över hela det upplysta Tyskland talas idag om restaurering och rekonstruktion av städerna som försvann.

Och det är inget disneymässigt kulissbygge som utförs, fortsätter skribenten, nej, såväl stenhuggare som barockexperter och ingenjörer arbetar intensivt med att införliva den traditionella formen i vår tids byggnadsmetoder: en modern stålbetongstomme integreras med metertjocka tegelmurar, som putsas och förses med de skulpturala fasadelementen.

Nu vaknar Europa. Och börjar sin största arkitektoniska förändring sedan boulevardsystemets dagar. Rekonstruktivismen. Läkningen av eftermodernistiskt såriga städer, avslutar skribenten på Stadskultur.

Det låter hoppfullt i mina ögon. Och jag kan konstatera att det faktiskt finns arkitekter som inte bara behärskar den klassiska arkitekturens formspråk, utan också förmår förnya och utveckla det med hjälp av modern byggteknik, samt moderna material och metoder. Åtminstone ute i Europa. Men förhoppningsvis också i Sverige.

Den tyske stjärnarkitekten och arkitekturprofessorn Hans Kollhoff talade nyligen om detta ämne i en mycket sevärd intervju på nätbaserade tevekanalen Axess. Kollhoff, som är flitigt anlitad som modern stadsplanerare, kallar sitt arbetssätt för ”weiterbauen” – dvs bygga vidare. Kollhoff återknyter till det sätt som städerna byggdes fram till modernismens ideologiska planeringsideal slog sönder den traditionella, ofta lokalt präglade hantverkstraditionen. Hans ambition är att genom detta återge städerna sin själ och sin värdighet.

Leve staden. Leve den. Eller……?

I eftermiddags hade jag ett intressant och lärorikt möte med en av Karlstads mest erfarna och idag verksamma stadsbyggnadsarkitekter. Ett möte som gav mig några ytterligare pusselbitar kring frågan varför man inte bygger mer stadsmässigt.

Den bild som i mina ögon framträder här är att stadsplanerarna i grunden inte längre tror på en stadsmässighet med offentliga lokaler i bottenvåningarna. Möjligtvis en enstaka lokal här och där, men inte i den omfattning som förr i tiden. Den tiden är förbi hävdar man, då staden byggdes på det sättet. Det finns inget utrymme för en massa småbutiker. Nu tar man bilen och handlar allt på stora shoppingcenters. Och jag undrar – är det verkligen så?

–Vi får ingen som vill bygga med butikslokaler i bottenvåningarna längre, eftersom man hävdar att det inte finns någon efterfrågan på sådana. Vill du åtgärda det problemet så tror jag att det är till byggbolagen du måste vända dig, fick jag som råd.

Kan det verkligen vara så att den tiden är förbi? Att visionen om stadsmässighet är en orealistisk romantisk dröm. Jag har svårt att tro det. Men frågan måste naturligtvis utredas och besvaras.

Att det kan vara svårt att åstadkomma stadsmässighet i områden som ligger långt från den befintliga citykärnan, det har jag full förståelse för. Typ Hammarby Sjöstad, eller för all del Jakriborg. Det är i alla fall en större utmaning. Och tar längre tid. En absolut förutsättning för stadsmässighet är ju en stor tillgång på människor.

Men i många fall pratar vi ju här om stora, attraktiva, vattennära områden i direkt anslutning till den befintliga staden. Borde det inte vara möjligt att åstadkomma levande stad här? Jag tycker ju det, men jag är ju allt annat än expert på området.

En sak tycker jag dock är ganska uppenbar. Om man inte bygger stadsmässigt, dvs med mer än 85-90% offentliga lokaler i bottenvåningarna, inte ägnar det offentliga rummet med trottoarer, torg och grönytor, stor omsorg, och inte bereder plats åt offentliga byggnader som bibliotek, konserthus och skolor – då ser man redan från start till att det aldrig någonsin blir levande stad.

Gör man däremot det i dessa områden, så tycker jag onekligen att möjligheten borde finnas. Lokalerna fylls säkert inte på en gång, utan det kommer att ta ett tag innan den nya stadsdelen är fullt utbyggd och har hittat sin funktion. Kanske får man finna sig i att vissa lokaler får hyras ut till andra användningar eller till lägre hyror de första åren. Det är säkert ett pris man får betala på kort sikt för att långsiktigt kunna bygga stad. Å andra sidan är det ju extremt lönsamt att bygga bostäder i dessa lägen. Så som helhet borde kalkylen ändå gå att räkna hem. Om nu huset som helhet byggs av en och samma investerare vill säga. Gungor och karuseller typ.

Beslutet huruvida det är möjligt att bygga stad, och om det verkligen är det man vill göra, måste man ta redan innan man startar. Här bygger vi stad. Framtidens stad. Sedan gäller det att vara målmedveten genom hela processen, ha mod och inte tumma på kraven.

Då tror jag att det kan vara möjligt att bygga stad även idag. Men jag är inte säker. Är det inte möjligt så är ju diskussionen inne på fel spår. Då kan vi ju ägna vår energi åt annat.

Frågan är vem man kan vända sig till för att komma till klarhet i en sådan fråga?

PS. Läs om samma debatt på stadsmiljöbloggen Betongelit. DS

Svenskt stadsbyggande har hamnat i en återvändsgränd. Hur ska vi ta oss därifrån?

År 2006 började jag engagera mig för, eller snarare mot, den förfulning som jag ansåg pågått under allt för lång tid i min hemstad Karlstad. Det engagemanget, med debatt i en rad olika sammanhang kring hur staden byggs, har också engagerat mig i stadsplanering rent generellt. När jag ser mig ikring på nätet idag kan jag konstatera att samma debatt som pågår här i Karlstad, också pågår i snart sagt varenda svensk stad. I grunden handlar det, som jag ser det, om att effekterna av modernismens stadsbyggande, eller snarare dess tillkortakommanden på området, börjar bli så uppenbara att människorna nu börjar reagera allt mer högljutt. Överallt ropar människor efter staden. De vill ha staden tillbaka. Den levande, intima, pulserande, vackra och trygga staden.

Stadsmiljöfrågor har aldrig tidigare engagerat så många människor som de gör idag. Ändå lyser de goda exemplen med sin frånvaro.

Problemet är, som jag upplever det, att det var så länge sedan vi byggde stad att vi i många stycken har förlorat kunskapen om det. Allt sedan modernismen med sin funktionsuppdelning och funkisarkitektur kopplade greppet om staden på 1940-talet har stadsbyggandet handlat om att riva i och förändra den stadsstruktur som lades fast på 1600-, 1700- och 1800-talet. Att bygga renodlade bostadsområden i stadens utkanter, alltså förorter, och om att bygga stora externa köpcentran. Inte om att bygga själva staden. Utan att omvandla den, och expandera den. Själva staden har liksom redan funnits där.

Idag ser vi effekterna av det. Sönderslagna stadskärnor som berövats sin småskalighet och som dränerats på det köpkraftsunderlag som var fundamentet för deras existens. Stadsmiljöer som rivits sönder och samman, och berövats sin kulturhistoriska identitet och sin värdighet. Citykärnor som är kringbyggda av murar av renodlade bostadsområden.

Vad hände? Vart gick det fel? Kan vi återskapa det som gått förlorat? Det är den stora utmaning vi idag står inför. Åtminstone upplever jag det så.

Vi står också inför en annan stor utmaning som på ett smärtsamt sätt blottlägger det moderna stadsbyggandets tillkortakommanden. Den industriella utvecklingen, bland annat med avvecklingen av sjöfarten och hamnarnas betydelse, har frilagt stora, attraktiva markområden vid vattnet, helt nära våra befintliga stadskärnor. Områden som inte sällan är attraktivare än den plats där staden ursprungligen byggts. Detta inser man i de flesta städer. Och inser därmed också att man knappast kan bebygga dem med förortslösningar. Men hur stadsbyggarna än försöker med den ena ambitiösa planprogrammet efter det andra fyllt av vackra ord om stadsmässighet, blir det ändå bara något som i mångt och mycket ändå liknar förort man lyckas åstadkomma. Vi verkar har glömt bort formeln till staden.

Allt för få av aktörerna verkar dock riktigt ha förstått det eller i alla fall vilja erkänna det. Definitivt inte arkitekterna själva. Och våra folkvalda politiker saknar tyvärr i allt för stor utsträckning de grundläggande kunskaperna som krävs för att kunna föra en dialog kring dessa frågor. Här finns ett stort, och skriande, kunskapsglapp som måste fyllas för att dialogen ska bli fruktbar. Och det skulle behöva adresseras på nationell nivå.

I det tomrum som uppstår där denna kunskapsbaserade dialog saknas uppstår istället allt mer frustrerade och högljudda diskussioner och rop efter symbolbyggnader som konserthus, upplevelseparker eller höga hus som Turning Torso i Malmö. Som om dessa skulle ge oss staden åter. Jag säger inte att fler höghus inte kan vara en del av vägen framåt på vissa platser. Men då som en integrerad del av en levande stadsmiljö, och inte som ett solitärt symbolbygge. Där kunskapen saknas förmår man tyvärr i de flesta fallen inte skilja på symbolbyggen och stadsbyggande. Trots att det handlar om två helt skilda ämnen. Och där det senare är långt mer komplicerat och mångfasetterat.

För att komma tillrätta med problemet borde frågan lyftas upp på en nationell nivå. Problemet är utan tvekan nationellt. På kommunal nivå finns varken den rätta kunskapen, de rätta redskapen eller några bra arenor för en problemfördjupande och kunskapsuppbyggande diskussion och debatt. Sverige har en gång tillhört en världsledande nation i stadsbyggandets konst. Jag tror absolut att kompetensen finns för att vi ska kunna återta den positionen. Men då behövs en bred nationell debatt kring hur detta ska gå till.

Frågan är vem som ska ta initiativ till den.

Arkitekternas bristande kunskap i klassisk arkitektur agerar bromskloss för den nya stadens utveckling. Kan det vara så?

Le Corbusier, förebild för många arkitekter. Foto:Jenny Åkesson

Överallt i Sverige ropar allt fler människor med allt högre röster efter en ökad stadsmässighet i byggandet. En levande stad. En stad som är trivsam att leva i, men också att titta på. Och i snart sagt varenda planprogram är det just det stadsmässiga man eftersträvar. Med den klassiska europeiska staden som förebild. Det kan knappast ha undgått någon. Ändå ser vi så litet av det idag. Vad kan det bero på? Jag har en teori.

Hur paradoxalt det än kan låta så förefaller det som om just de som bygger staden, dvs arkitekterna själva, är de riktigt stora bromsklossarna och bakåtsträvarna. När alla andra vill gå framåt och bygga nya, levande stadsdelar med en arkitektur inspirerad av den klassiska europeiska staden, hänger arkitektkåren krampaktigt kvar vid sitt gamla modernisttänkande och sin allt mer idéfattiga så kallade nyfunkisarkitektur. Varför, måste man fråga sig?

Har de missat att dagens stadsbor inte längre efterfrågar den typen av arkitektur? Eller struntar de helt i att lyssna på kunderna? De som ska bo i husen och leva i miljöerna. Eller beror det kanske helt enkelt på att de inte kan rita något annat?

Funktionsuppdelad stad och fyrkantiga lådor kräver ju knappast någon större grad av klassisk arkitekturskolning för att rita. Funktionsintegrerad stad med klassiska fasader kräver dock åtskilligt mer av den varan. Jämför för enkelhetens skull med en salladskock. Vem som helst kan ju skära grönsaker i bitar och lägga varje sort på var sitt fat. Men att blanda ingredienserna till något som smakar bra och ser aptitretande ut. Det kräver åtskilligt större kunskaper. Och där förefaller kunskapen hos våra svenska arkitekter i allt för hög grad tyvärr lysa med sin frånvaro.

Sannolikt beror detta i så fall på att de inte alls skolats i den klassiska arkitekturens formspråk under sin utbildning. Tänker man efter så såg man det faktiskt redan under 1980-talet då den första vågen av intresse för hus i mer klassisk stil kom. De hus som då lämnade ritborden var i sanning ingen vacker syn. Pastisch är inget vi ska ägna oss åt. Det är fult. Försvarade arkitekterna sig med. Titta bara. Jojo. Sanningen var naturligvis en annan. De behärskar inte den klassiska arkitekturens formspråk. Det var därför resultatet blev som det blev. Åtminstone om min teori stämmer.

Jag klandrar dem i så fall inte för det. Även om det då hade varit klädsamt av dem att erkänna det. De är barn av funkiseran. Eran då det klassiska var förgånget. Då det ämnet försvann från schemat på arkitektskolorna. Så egentligen är det ju skolornas fel. Inte arkitekternas. Men nu får just de hur som helst ta smällen. De får naturligtvis fullkomlig panik när kunderna nu helt plötsligt ånyo börjar efterfråga hus i klassisk europeisk stil. Det är ju de som ska vara experterna. Arkitekterna. De ska ju veta bäst. Det ska ju kunna det här.

Men det kunderna nu efterfrågar har merparten av dagens arkitekter aldrig fått lära sig. De behärskar det inte. Men det vill de inte ens själva erkänna, eller riktigt förstå. Det skulle ju vara en oerhörd nesa för ett skrå med så hög svansföring. Så istället kränger de sig krampartat och paniskt fast vid det enda de kan, avskalad funkis i pastischvariant, s k nyfunkis. Och omger sig ängsligt med de gamla dammiga klichéer de alla fått lära sig att rabbla utantill på arkitektskolan. Utsidan ska spegla insidan. Dekor som inte fyller en funktion är oärlig. Ni har hört det förut. Det är nästan lite gripande.

Det är liksom som att de inte vill förstå att den arkitekturen är på väg att vara passé. Den sjunger på sista versen. Tåget är på väg att lämna perrongen och de står där utan biljett med panik i blicken. Ganska sorgligt egentligen. Mest för dem själva. Men också för kunderna. För alla som efterfrågar den nya staden. Det finns ingen som kan hantverket längre. För det är ju det arkitektur är. Ett hantverk.

Nu vet jag ju inte detta med säkerhet. Det är ju som sagt bara en teori. Men läser man på bloggar och pratar med folk från universitetsvärlden så kan man dock se att dagens unga arkitekter, de som fortfarande studerar, idag i allt högre grad uttrycker en uttalad önskan efter att få lära sig mer om den klassiska arkitekturens formspråk. En förändring är på gång, sa en idag pensionerad kvinnlig arkitekturprofessor som jag pratade med här om dagen när jag förde ämnet på tal. Vilket faktiskt isåfall tyder på att min teori innehåller ett och annat korn av sanning.

Gör den det så hoppas jag att förändringen kommer fort. Att arkitekturskolorna snabbt återinför en rejäl duvning i den klassiska arkitekturens formspråk på schemat. Men jag lider i så fall samtidigt med alla de arkitekter som idag står där utan denna kunskap. Kanske är det dags för en ny runda i skolbänken? I och för sig inget att gråta över. Den klassiska arkitekturens formspråk verkar onekligen vara oerhört spännande. Och det är ju trots allt ganska kul att gå i skolan. Så misströsta inte.

Jag tror att ni kommer att älska det 🙂

Läs också Hjälp, jag blir skolad av modernister! från bloggen Betongelit, samt se intervjun med tyske stjärnarkitekten Hans Kollhoff på Axess TV.

Alternativ stad – intressant läsning om staden, gatorna, torgen, centrum och sprawl.

Just som jag ska släcka och lämna kontoret för den här veckan springer jag på en intressant sida som delvis tar upp stadsbyggnads- och stadsmiljöfrågor – Alternativ Stad från Stockholm. Under rubriken ”stadsallmänningar” hittar man massor med intressanta, initierade, nyanserade och läsvärda artiklar och fakta om staden och dess beståndsdelar. Jag ska absolut kasta mig över den när jag kommer hem. Och jag råder alla er med intresse av dessa frågor att besöka den. Varför inte börja med ett besök på sidan med titeln ”Hur bör en stad se ut”. Kort, kärnfullt och sant. Tänk om fler stadsplanerare läste och levde efter de enkla grundreglerna.